2009.01.25 Änglavakt
Tillslut efter att ha fått tänka några timmar bestämde jag mig för att fara till stugan denna helg istället för att åka in till Umeå och se på brudmessan. Planerna var ju att få köra skoter hela lördagen isället för att vara i Umeå, men som vanligt så blir ju aldrig något någonsin som man tänkt. Trött och tidigt uppvaknade på lördag morgon för att fika och klä på sig och äntligen fara ut på skotern, men nej då. Så blev det ju inte. Jo seg och trött morgon blev det ju men inte riktig som planerat..
Istället fick jag skjutsa mamma in till Umeå och tillbringa dagen på akuten istället. Men det visade sig inte vara någon fara med hennes arm utan bara en inflamation i muskefästet i axeln som jag trodde.
Senare på kvällen när vi var tillbaka i stugan kände jag mig väl aningen lite besviken att jag inte fick köra någon skoter, för det var ju trotts allt det jag kom dit för. Inte för att jag på någotvis ångade att jag följde med mamma inte, vi fick ju en egen dag endå. Så efter middagen bestämde jag mig för att lägga mig på sängen och tycka synd om mig själv ett tag, riktigt trött var jag också så det passade bra. Medans jag låg där kom tankarna över allt annat jag tyckte lite synd om mig själv över också. Tillexempel att det aldrig är någon som riktigt förstår, att jag aldrig får fara utomlands och över allt man kunde tycka synd om sig själv för passade jag på att komma över då. Men mitt i mitt sörjande kom mamma in och satte sig på sängen och lyssnade och förstod. Precis som någon skulle hört att jag behöve det. Jag fick prata ut om min vecka och allt annat jobbigt och hon lyssnade och höll med. En annan sak hon höll med om också var att det var på tok för länge sen vi var utomlands och att hon tckte vi förtjänade det. Så vi bestämde det att i höst ska vi åka iväg till sol, bad och värmen. Efter det kände jag mig mycket bättre efter att ha få pratat ut ett tag.
Istället fick jag skjutsa mamma in till Umeå och tillbringa dagen på akuten istället. Men det visade sig inte vara någon fara med hennes arm utan bara en inflamation i muskefästet i axeln som jag trodde.
Senare på kvällen när vi var tillbaka i stugan kände jag mig väl aningen lite besviken att jag inte fick köra någon skoter, för det var ju trotts allt det jag kom dit för. Inte för att jag på någotvis ångade att jag följde med mamma inte, vi fick ju en egen dag endå. Så efter middagen bestämde jag mig för att lägga mig på sängen och tycka synd om mig själv ett tag, riktigt trött var jag också så det passade bra. Medans jag låg där kom tankarna över allt annat jag tyckte lite synd om mig själv över också. Tillexempel att det aldrig är någon som riktigt förstår, att jag aldrig får fara utomlands och över allt man kunde tycka synd om sig själv för passade jag på att komma över då. Men mitt i mitt sörjande kom mamma in och satte sig på sängen och lyssnade och förstod. Precis som någon skulle hört att jag behöve det. Jag fick prata ut om min vecka och allt annat jobbigt och hon lyssnade och höll med. En annan sak hon höll med om också var att det var på tok för länge sen vi var utomlands och att hon tckte vi förtjänade det. Så vi bestämde det att i höst ska vi åka iväg till sol, bad och värmen. Efter det kände jag mig mycket bättre efter att ha få pratat ut ett tag.
Mamma ♥
Söndagen gick inte heller som planerat men det var inte heller något att vara förvånad över. Det blev i alla fall bestämt att jag skulle få köra skoter och det gjorde absolut min morgon lite bättre. Väl på skotern var tankarna bara på att få köra och "leka av mig" litet. Men inte alls efter många meter började jag irritera mig på hur tungstyrd han har blivit och hur obekvämt jag satt. och mitt i alltihopa så såg jag ingenting heller. Jag trodde mina skoterglasögon immat igen men det visade sig vara att det frusit is på utsidan av dem och därför jag inte såg någonting alls. Så jag rengjorde brillorna och fortsatte men insåg att det var lönlöst, Dem frös igen lika fort. Så det blev till att köra utan istället, och visst gick det bra tills vi börja köra i motvind och jag fick snön i ögonen som stack som nålar och jag fick blunda istället vilket resulterade i att jag inte heller såg någonting. Men det var bara att kämpa på, vi skulle ju bara upp till agnäsbacken. Men just nedanför backen kunde jag inte låta bli att märka att skoter bara gick sämre och lät högre/konstigare, men dem sa åt mig att vi snart var där så det var inget att bry sig om men men, det visade sig vara att han hade gett upp och bara gick på en cylinder. Han var mycke piggare efter två stycken helt nya tändstift och jag var mycke piggare effter skorvmålet och bestämde mig för att jag skulle orka skotra hela vägen hem till Vännäs. Meeeeen aj så jag fick ångra den resan...
Väl efter att få kört efter elledningarna nån mil och ryggont så irrade vi runt efter leden i trehörningsjö, Vi kom in efter en helvetes led och sedan ut på en stor åker. Som jag tänkte å vad kul, en stor åker då kan jag köra i lössnön. funkade fint, tills vi skulle över diket jag tyckte jag såg. Visst alla diken var lite jobbiga men när jag kom i fullfart mot kanten insåg jag att det inte var något litet dike direkt, även så insåg jag att det inte skulle sluta något bra.. Diket såg mera ut som en skyttegrav. 2 meter djup och 1,5 meter bred. Pang. Det var som att åka in i en vägg och tvär stopp tog det. Sköt huven sne plus att jag kraschade den fram till (igen). Till och med den lilla skoternyckeln var nästan helt av. Så fort och stor krasch blev det. Och när jag tittade upp låg jag uppe på huven och trodde jag var död. Men inte det. Detta är andra gången jag har haft riktig Änglavakt.
Förra gången var kraschen så stor att hela huven gick i bitar, skyddsstaget nedan för slutburken var intryckt i slutburken och skotern var helt förstört. och jag klarade mig med blåmärken. Denna gången så fick jag ett blåmärke och stukade i för sig handleden så jag inte kunde röra den. nu kan jag använda höger armen begränsat och den är fortfarnade svullen men det är fortfarande otroligt att jag lever. Och det tackar jag min Ängel för. På vägen hem var det en helvetesled som kappt gick att köra på, den var totalt sönder körd. Och snön stack som nålar i ögonen, och tårarna bara rann, ont gjorde det.
Efter en otrolig tröttsam dag så blev det pizza till middag samtidigt som jag och pappa kollade på resor på internet. Nu känner jag verkligen hur jag längtar.. :) ♥
Hm, Portugal kanske? :)
♥
♥
//Sara
Kommentarer
Trackback
